Jag tycker det är intressant med tävlingsinstinkten hos människor, att man kan fokusera sig och ge allt i vissa situationer men vara helt likgiltig i andra. De som brinner för sin hobby och viger sitt liv åt det. Att verkligen leva med sin hobby och förverkliga sina drömmar. Det är det som får mig att aldrig sluta le och nästan fälla en tår när man kollar på sport-krönikor.
Det spelar inte så stor roll vad det är en person har för hobby de brinner för, men exempel är hockeyspelare som gnetar på i en gammal ishall hela sin ungdom för att sedan få chansen att spela JVM och bli draftad till en NHL-klubb. Harva något år i farmaligan och sedan få chansen i NHL. Den känslan hos de spelare som tar sig hela jävla vägen och lyfter Stanley cup bucklan måste vara helt jävla otrolig och få som verkligen får vara med om detta. Ställa sig längst upp på en OS-ceremoni och ta emot en guldmedalj av en mutad IOK-medlem. Detta är väl belöningen för allt hårt slit och även motivationen för att fortsätta i samma spår.
Dessa personer som viger sitt liv åt sin hobby är lite extrema i sin utövning och jag är förbryllad och imponerad över denna fokusering. Alla människor har nog detta i sig mer eller mindre och det gäller bara att veta vad som är just SIN grej.
I helgen spelade vi cheeseball cupen hemma hos Calle och av någon anledning är detta något som jag blir så otroligt jävla sur när det går dåligt, jag är alltid en sjukt dålig förlorare när jag spelar tv-spel men just cheeseball får mig att nästan bli deprimerad när jag förlorar eller om det går dåligt.
Spelar man innebandymatch så bryr jag mig inte så mycket hur det går även om det är roligare att vinna men cheeseball tar fram något extra i mig. Jag undrar då om tv-spel är min grej, om jag ger mig fan på detta så kommer jag kunna nå långt? Jag tror inte det, har ju spelat så mycket att jag inte spelar så värst mycket tvspel längre. Tränade inte ens inför cheeseball cupen vilket givetvis hade varit en fördel.
Jag skulle verkligen vilja veta vad det är som får min primalhjärna att börja snöa in mig på en hobby, tror inte jag har hittat den ännu och jag vet inte om jag vill det heller. För kan inte en person som aldrig gör annat än tränar tennis i hela sitt liv och sedan tävlar hela tiden när man blivit “ett namn” i sporten sakna de saker som vi “normal” gör i vårat liv?
Fränt med sportkänslor i vilken form som helst, Zlatan har ju visat sig vara som vilken gipskisse som helst och ha nerverna utanpå i Italien, trodde han var äldre än 16..
Sitter och väntar på en nedladdning och är lite upprörd över att det bara går i 500kb/sek. Sen kom nästa tanke som påminde mig om att det var inte allt för länge sedan man hade sitt trogna v90 modem som enda kvällsaktivitet och då fick man minsann nöja sig med IRC och ladda ner någon mp3 på en ratio-ftp. Det var fan bra tider för man var glad så länge de fungerade. 